Det finns så mycket tankar om snurrar i huvet, vissa dagar känns allt så orättvist!

Varför var det just jag som fick en son som är sjuk och varför fick jag inte spendera den första månaden med min son i famnen?
Den första månad var jag verkligen ett nervrak och trodde att jag skulle förlora Leo så fort syret gick ner, men jag är evigt tacksam till läkarna som verkligen stöttade mig och gjorde allt för att vi skulle få en diagnos.
Då Leo föddes kände jag att jag fortfarande ville ha mer barn men när vi fick springa in till Neonatalen med han försvann min barnlängtan, kommer jag få barn som också kommer vara sjuka? Är det mitt fel att Leo är sjuk?
Jag klandrar mig själv väldigt mycket eftersom att han låg i min mage, han kan inte göra saker som andra barn han kan inte kommunicera, gå inte ens äta vanlig barnmat!

Jag vet att det inte är mitt fel men jag kan inte låta bli att tänka så!
Jag brukar ofta säga till vänner runt omkring när dom har det svårt att det kommer lösa sig och gör allt för att dom ska må bra, men det jag säger jag gör inte ens själv!
Det jobbigaste är nog att veta att jag kan förlora han snart, visst man kan inte förutspå döden men döden känns närmare nu då jag vet att den äldsta personen som levt med 13q avvikelse blev bara 67 år!
Jag har sett han sluta andas jag har fått återuppliva min son, jag vet att om jag inte hade gått in i vardagsrummet för att titta till han då han lekte så hade han inte levt nu.

Leo du ska veta att jag älskar dig otroligt mycket, du har fått mig att börja leva igen du har gett mig så mycket i livet mycket skratt, leenden och bus!
Minä rakastan sinua<3