Nu har jag äntligen fått hem papper som ska in till FK för VB och får hoppas på det bästa.
Känns som det är läkarbesök hela tiden, och det stod att vi har frekventa besök och att det kommer fortsätta med en massa besök till han är minst 4 år, så ja vad ska man säga är lite less på sjukhus miljöer och läkare just nu. Visst vet jag att vi måste men ibland är det bara för mycket så det behövs en paus på några veckor, förhoppningsvis blir det inte många besök i sommar, imorgon blir det bvc på torsdag logoped och i början av juli så ska vi till ögon så vi får lite semester.
Ibland känns det bara så jävla jobbigt att se andra barn i samma ålder och till och med yngre springa runt och leka medans Leo ålar och inte ens kan prata, men jag vet att någon dag då kanske han också kommer prata vem vet.
Jag HATAR att ingen kan säga något, varför ska detn vara så få med den avvikelsen så man inte vet något. Det hade hjälpt så mycket just nu. Att få en glädje stund, att få njuta och känna att snart kommer han börja prata och gå.
Men ingen kan ju säga något, han har stavelsejoller, ålar mm inget som en två åring gör.
Enligt läkare och hab så är han 6-10 mån i sin utveckling han är ju 2 år, 24 månader inte 6 månader!!

Nu tror jag verkligen att det kommer att uppdateras mer!
Lyckan har vänt!

Har äntligen kunnat börja tänka på framtiden något jag länge har blundat för, vaknar varje dag med ett leende på läpparna och går varje dag med leendet.
På lördag kommer äntligen pappa hit har bett han ta med lite saker som ligger kvar hemma hos han ska försöka hämta lite sen när jag åker ner men vet dock när.
Ska få hem Leo´s bebiskläder ska rensa bland allt och sen lägga undan en del som är värt att spara och väcker minnen, vill inte påminnas om det som hänt vill inte titta i backspegeln.
Känner att det är dags att släppa allt nu vi tar en dag i tagen men nu har jag börjat planera månad för månad jag har äntligen blivit lika impulsiv som jag varit kunna vakna känna glädjen och bara vakna väcka leo och senare stå vid hållplatsen och invänta bussen som tar oss ner till stan.
Ska ner till stan varje dag nu hela veckan och gå till parken med han så han får leka och gunga.
Lyckan känns så främmande på ett sätt, det var väldigt längesen trots att en del ser leendet varje dag men ingen vet vad som döljer sig under ytan jag försöker alltid dölja det då jag träffar alla för att sedan kunna ta itu med det själv men för varje dag har det blivit bättre vi lever vi mår bra och jag känner inte dödsångesten som jag kännt länge.
För jag vet att när det är dags så är det för att kroppen inte orkade hålla kvar han länge visst jag är riktigt rädd för att det ska hända snart, men jag vet att ingen av oss mår bra om jag ska grubbla på det varje dag.
Jag skämmer bort han varje månad vi busar och myser varje dag min älskade lilla kille.
När det är dags så är det dags men idag och imorn är det inte dags så varför grubbla?

Just nu så sover min lille gofis och om bara några timmar kommer han vakna med ett leende och ligga och sprattla i sängen av lycka när jag kommer in.
Imorn tidigt på morgonen bär det av till stan, ska in och hämta mina kläder och köpa något nytt till hans rum.