Ringde till genetikern jag pratade med i februari när jag fick chockbeskedet, när dom berättade det så snurrade allt så kunde inte ens ställa en fråga.
Nu när jag smällt allt och kunna reflektera över situationen och fått lite frågor mm så känns det skönt att jag bara kunde ringa henne och ställa frågorna jag hade.
Ett glatt besked från henne är att det nästan är omöjligt att jag är sjuk, hade det suttit längre ner på bandet så hade jag kunnat haft en translokation men inte nu med tanke på att det är mitt i långarmen.

Nu känner jag verkligen äkta glädje, att veta att om jag väljer att skaffa barn i framtiden kommer inte det bli någon mer avvikelse iaf inte ärvd.

---

Ne nu ska jag gå och ta upp Leo efter hans middagsvila hoppas bara att han vill äta, har bestämt mig för  att sluta med specialkosten nu med tanke på att han är så stor nu och ska lära sig äta riktig mat.
Har börjat med vanlig välling men den verkar inte gå hem men skam den som ger sig!